Jag har aldrig ansett att det varit mycket bevänt med dialektal lexikologi och prosodi. Har aldrig varit ett fan av dialektstolthet. Jag har väl i ärlighetens namn aldrig varit ett fan av någon inkarnation av stolthet, ety jag är stöpt i ett klimat där man inte ger vatten på någons kvarn. Man ger inte ens vatten på sin egen kvarn; därför blir jag personligen indignerad av Norrlands Guld-reklamer och känner mig kränkt och förtryckt av det rasistiska Pistvakt.
På språksociologin i dag reste jag därför en lans för dialekternas död och menade på att hela tanken med insatser för att bevara dialekter strider emot dialekternas idé - talvarieteter är det som sker när språket lämnas ensammet och får utvecklas utan att påverkas av en yttre makt eller statsmaskin, och vill språket utvecklas i en riktning som skalar bort dialekter så låt den.
Såhär i efterhand förefaller detta argument dock lite onyanserat och kallhjärtat darwinistiskt, för om man inte anstränger sig för att bevara dialekter, skall man lämna minoritetsspråken till sitt öde då också? Och om man driver detta tänk ännu längre är det väl ingen idé att rädda pandorna heller, eftersom evolutionen exterminerar det svaga på såväl organism- som språknivå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mmm, klurigt. När ska människan sluta lägga sig i? Om nu t.ex. mårdhunden håller på att etablera sig i norra Sverige, ska man då utrota den för att det inte är ett "svenskt" djur, utan ett "finskt"? Vad fan bryr sig en mårdhund om var gränsen mellan Sverige och Finland går?
SvaraRadera