Säg, har du nånsin vart i Umeå City?

O Umeå så såg jag dig åter!

Din stolta rådhusesplanad och ditt mjukglasskladdiga apberg, dina otaliga duvor och ännu otaligare korvstånd; jag såg renmarkstorget, ditt eget lilla försök till stureplan, jag hörde ölsejdlarna stångas på Bishop's uteservering; testosteronstinna fotbrollsvrål från O'learys infravärmda entré. Jag såg dina skitnödigt alternativa schmäckmannekänger med grönt te i magen och Kii-påsar i händerna; hörde de ekologiska klackarna eka esplanadvägen upp mot rustika Lottas Krog; kände doften av hennes prisade plankstek. Jag såg de svarta stammisarna på bibliotekets utefik, kulturmänniskorna utanför Folkets Hus; hörde sången från de överförfriskade rositafyllona i nära anslutning invid Vasaplan. Jag såg din ståtliga kyrka kasta sin lutherska skugga av skuld utöver Döbelns park; blickade uppåt och såg sprickorna i den grisrosa fasaden till Scharinska Villan; ryggade tillbaks åt motorvrålen från de rastlösa bilar som tagit sats för att flyga två meter över Kyrkbron. Jag vandrade vidare längs älven; hörde de förälskade paren vänslas mellan björkarna; såg cigarettfimpar guppa som flytbojar runt skrovet på ärade Sjöbris. Jag passerade ditt charmigt luggslitna hamnmagasin, vädrade aromen från skateboardkidsens stulna smygcigaretter, kände Umeåälvens iskalla år kasta svalka på oss förbipasserande och jag stannade till för en stund, fortsatte sedan trappan upp mot vägen och vidare över bron och älskling vi kan inte ens hoppa från Tegbron för jag är rädd att vi skulle överleva fallet. Jag såg dig Umeå och jag upplevde din vånda, din tristess. Jag såg rätt in i dina kalla gula ögon, rätt in i ditt frusna hjärtliga leende, och jag rös.