Jag vill gärna inleda med att klargöra att jag gillar allt Sacha Baron Cohen gör tämligen förutsättningslöst, ehuru; likt alla andra har jag uppfattat karaktären Brüno som en andra klassens Borat - för vem i hela friden upprörs längre av homosexuella, av manligt hångel, av Pridefestivaler; allt det där hade sin "craze" tidigt 2000-tal, vi har liksom redan sett Carries bögpolare i Sex and the City, vi stylar själva vårt hår och rakar kuken nuförtiden, och sådant upprör oss inte längre, osv osv bla bla....
Men så! - kommer min högaktade mor hem från biografen (hon som älskade Borat) - "så, vad tyckte du om Brüno?" frågar jag. Och hon skruvar på sig, "det var lite äckligt" är hennes spontana kommentar, och hon verkar verkligen mena det, som om allt bögeri faktiskt legat till hinder för hennes behållning av humorn i filmen (och det är ju sensationellt: att det blev jobbigt när en kille gillade killar, men det var aldrig jobbat när en utlänning låste in sin invalide bror i en bur) och plötsligt blev den ännu rådande, ambivalenta inställningen till homosexualitet på något sätt smärtsamt uppenbar, och en ny respekt för denne "trötte" karaktären Brüno uppstår hos mig, en respekt som Borat aldrig uppnådde; för alla kan skratta åt en dum utlänning, men alla kan inte - ens i humorsyfte - tolerera en man som älskar andra män. Och det gör knappast karaktären Brüno roligare än Borat - men kanske gör det honom behövligare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar