Inferno

I dag skulle jag besöka Martin i Östra Ersboda. Det var ett slags pärs; inte för att dra ner men det där stället ligger verkligen ända längst bort i andra änden av helvetet, som Hjalmar Söderberg skulle ha uttryckt det.

På cykelvägen längs Nydalasjön inträffade en incident: jag spatserade längs asfalten mol allena då jag skönjade en bärplockare i skogen; jag nickade fromt och kristet milt till denne innan solljuset lyste upp ansiktet på människan i fråga och det var den där utländska kvinnan i Umeå som omtalats i media och är missbildad i hela ansiktet för att hon likt salig Obelix föll i grytan när hon var liten och nu behandlas på Umeå sjukhus (går säkerligen att googla) och jag vet att alla människor är lika värda och att hunden ej skall dömas efter håren men ohjälpligt översvämmades jag för EN enda liten kort sekund av ren och skär och oförfalskad fasa i detta ögonblick, pur jävla vansinnig hårvitnande skräck genom hela kroppen under en oändligt kort tidsrymd, innan jag fattade att det inte var 28 days later utan en människa av honkön som haft det synnerligen oturligt i livet.

Så vad vill jag säga med detta? Inte ett skit, men det var en egendomlig sensation.