Nu har jag förbarmat mig över Lundells dramatikdebut 6 pjäser och på västfronten intet nytt sedan 1977 naturligtvis - det är samma gamla stötar som orerar om att befrias från "det här djävla spöket som kallas Livet!" och man slås än en gång av hur olidligt gnällig karln är (med näst intill obefintliga humoristiskt försonande drag: fast en karaktär uttrycker en önskan om att Ulf Lundell skall ställa upp i schlagerfestivalen och det är ju lite meta-putslustigt).
Överlag lämnar läsningen mig fullkomligt perplex; det är verkligen omöjligt att begripa hur i helvete karln står ut med sig själv. Man vill bara slå honom på käften och kalla honom gubbjävel och be honom växa upp nån jävla gång. Men det som upprör och får en att vilja slåss är alltjämt också konst, förstås. Men helvete vilket öde att bli en sådan utstuderad kverulant. Blir jag gammal så skjut mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
NOW YOU WANNA RUN AROUND TALKIN' 'BOUT GUNS LIKE I AIN'T GOT NONE... WHATCHA THINK, I SOLD 'EM ALL?
SvaraRaderaJa, pjäserna är ett slags "tomhetens teater" där huvudpersonena försöker fylla tomheten med prat prat prat. Jag gillar dock desperationen i pjäserna, den känns äkta.
SvaraRaderahttp://dagensbok.com/2009/08/29/ulf-lundell-6-pjaser/