Erik Janson har nyligen läst ut Ulf Lundells Jack: roligast fann han karaktären Lasse Knullare, som bäst kan beskrivas som "en glad skit" - en ung finne med breda axlar och smala höfter som tycker om två saker allenast: sprit och damer, och kuken den står och knullar och ömmar och blir frisk och står och knullar igen.
Janson tyckte väl att boken var sådär; personligen tillhör jag den klyschiga falang vars liv kom att näst intill totaldomineras av denna bok, från sommaren 2006 och ända fram till den 29:e juli 2008 - "Kvällen då slagen föll" - då Vita Bergen-fyllot Kaj, denne inverterade Jack, på ett förtjänstfullt sätt avslutade rödvinsromantikens epok.
Jag kan dock fortfarande läsa boken med stort välbehag, fast kanske något mer nyanserat än 2006, och också med ett slags vemod - på något sätt blev ju den här boken signifikativ för min sena ungdom; utan den hade jag förmodligen aldrig begett mig neråt kontinenten, jag hade aldrig flyttat ihop med Annika, jag hade aldrig försökt skriva en bok, jag hade förmodligen också festat mindre. Men varför grubbla över sånt - skulle den allra mest blåögde Jack ur romanens första del ha sagt - för närsomhelst kan det komma en hästkärra och sladda över oss och då ligger man i mullen va, grabben, och då vill man veta att man haft det ball, och då vore det väl jävligt synd att det sista vi gjorde i livet var att sitta och undra vad tusan det skulle bli av oss. Och den naiviteten kan fortfarande göra mig lite nostalgiskt tårögd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar