Aljosjas leende

Eftersom jag varken talar bosniska eller kroatiska hander det ofta att jag hamnar i situationer dar jag tvingas ta rollen som betraktare; man sitter ett gang runt ett matbord och alla stojar och skriker och man fattar inte ett skit, men jag har lagt mig till med ett valdigt milt litet leende som jag anlagger vid dessa tillfallen, en knappt markbart leende som ar tankt att antyda ett slags konlost medhall; ibland far jag traningsvark i kakarna av det dar milda leendet.

Stundom far jag dock chansen att tala, och da fyrar jag av nagot av mina tvenne triumfkort - antingen raknar jag fran 1-10 eller sa stammer jag upp i en kort bosnisk sang som gar ungefar: "Baz ti yelpo stoje suze, ali nemoy placati..." sa att alla kan skratta gott at den lustiga lilla cirkusapan.

Skamt asido: vi har det bra i Vela Luka, och den farska fisken ar utmarkt, men javlar vad manga slaktingar det ar att halla reda pa (det kanns ungefar som att lasa Dostojevskij utan ett karaktarslexikon som facit). Dessutom har jugoslaver ganska klena kriterier pa vad en "kusin" ar. Det racker i princip med att ha tjenat pa nagon pa det lokala snabbkopet for att raknas som kusiner.