Hey ängel, New York är okay

Försöker hitta en duglig sentida dikt att infoga i en analys till kommande litteraturtentamen. Urvalet är väl inte jättesnävt, vi har fått en lista med ett antal namn, men ändå har jag svårt att hitta något jag fastnar för. Katarina Frostenson, intetsägande. Göran Greider, för mycket politisk pamflett. Bruno K. Öijer kanske? Bläddrar i Öijers samlade dikter medan frustrationen klättrar uppför ryggen. Vad gillar ni exempelvis detta alster:

1500-talet

zebror står i regn

Fantastiskt, inte sant? Visst blev vi alla lite klokare nu? Visst lärde vi oss något om våra liv? Läser vidare medan ilskan växer; ilska mot mig själv som inte fattar poesi och ilska mot Öijer som skriver så fullkomligt godtyckligt. Droppen som får bägaren att svämma är en dikt som Öijer gett den utomordentligt löjliga titeln Mina sista rader om Paris:

Paris, vad hände egentligen

Paris, kan du förklara...

Mer än så gitter jag inte läsa, ty min blick har grumlats av leda, och det slår mig: att det här sanslöst uttjatade sättet att tala till sanslöst uttjatade städer som ett subjekt, som ett du, är så ofattbart trött att manövern bör skrinläggas i kanske hundra år på order ifrån statsmakten. Över huvud taget bör man förhålla sig trevande och fördomsfull mot all konst som gör ett stort nummer av att namedroppa denna typ av kanoniserade städer, för det är ett sådant enkelt och billigt sätt att strö lite finlitterärt stjärndamm över sin text, som om man genom att nämna Paris i sitt verk kan åka snålskjuts på allt det som Paris är, allt det som Paris utstrålar; dess karisma, dess poetiska star quality om ni så vill, och att man därigenom räknar kallt med att den överromantiserade staden Paris och själva dess aura ska göra ens egen text viktigare och större än  den någonsin förtjänat vara. Det är bara så jävla dåligt och slött. Så om jag någon gång i framtiden kommer viftande med en dikt som heter Från det sjätte arrondisementet i Paris eller Fislukt från en vindsvåning i Venedig så ser jag gladeligen att ni, om inte skadar mig, så i vart fall lägger krokben på mig eller kallar mig för glasögonorm.

Det är synd om människorna

I går var jag på Victoria med Mallan Brallan och åt upp de sista resterna av mina novellprispengar. Det var mycket gott! Ripa med terrin gjord av drontägg and what not. Det jag dock tyckte mindre om var hovmästarens röst per telefon vid bordsbokning, hans milt överseende och lite medlidsamma stämma, som om han tyckte synd om eller rentav kände ömhet för mig när jag skulle boka bord på denna fina restaurang, ja allt i hans röst sade: "nämen lilla gubben, ska vi slå på stora trumman nu på alla hjärtans dag alltså, är det dags för årets enda fina måltid, hur många uppoffringar har du varit tvungen att göra för att få studiebidraget att räcka till detta" och det kändes inget vidare. Allt är ju förvisso sant, nej det finns ingenting i hans förmodan som strider mot rådande förhållanden, men det betyder ju inte att jag vill att han ska veta det. Sedan är det väl på sin plats att lägga in en reservation för att laddningen i rösten var något som inte kom från rösten i sig, utan från mina inre demoner, som på inre demoners vis applicerade denna undertext på hovmästarens stämma.

Kristina Lugn lindrar dödsångest

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

Söndagen som den fortsatte (nu i bilder)

I avsaknad av bl.a. DN gick jag och hälsade på hos Martin: 

Martin var lite bakfull men förutom det vid förhållandevis god vigör. Det första ämne vi var tvungna att avhandla var förstås Whitney Houstons tragiska bortgång. Min ståndpunkt var att jag kommer att minnas henne för den fantastiska covern av I will always love you, men i övrigt hade jag räknat bort Whitney Houston för länge sedan till en följd av alla narkotikaskandaler, ja hon var s.a.s. redan "död" i min bok. Martin påpekade att det saknades en riktigt fungerande dramaturgi i fallet Whitney Houston - förvisso gjorde hon väl nåt slags comeback här för ett par år sen, men då var hon ju halvfet och risig och hade en röst som lämnade åtskilligt att önska. För att det hela skulle ha blivit mer optimalt, för att hennes död verkligen skulle kännas, så borde Whitneys comeback ha varit avsevärt mer storslagen. Jag höll med. Martin tillade sedan hur han verkligen beundrar Kevin Costners frisyr i filmen Bodyguard (där Whitney Houstons cover figurerar), en fantastisk frisyr i Martins tycke, en s.k. "vuxenfrisyr" som fungerar utan vare sig gelé eller hårspray. Jag höll med, igen:

Därefter såg vi den bedrövliga Ben Stiller-filmen Tower Heist som vi båda tyckte väldigt illa om. Ja, den var alldeles som en komedi utan skämt, tyckte vi, och vi var ense om att Matthew Broderick måste vara världens tråkigaste skådespelare jämte Dennis Quaid. Som ett intressant sidospår kom vi också att tala om Alan Alda (som var med i filmen) och Alan Arkin, och hur lätt det är att sammanblanda dessa två skådespelare, då de båda heter ungefär samma sak och har samma typ av generiska gubbutseende: 

                                       

Martin föreslog att man bör använda den gamla militärserien M*A*S*H (som Alan Alda var med i... eller var det Alan Arkin) som riktmärke men på vilket sätt framkom inte riktigt, men skitsamma, jag orkade inte tjata mer om det. Dessutom tystnade vi båda tvärt när skådespelaren Stephen Henderson dök upp i Tower Heist, eftersom ingen av oss någonsin sett en vitare svart man förut:

Söndagsmorgonen som den blev

Kliver upp på söndagsmorgonen och märker till min fasa att DN inte har kommit. Vad nu? En lång stund blir jag stående i hallen med tom blick, oförmögen att ta in det som har hänt. När chocken väl har sköljt över och förbi mig skrider jag till handling: stingsligt roffar jag åt mig gårdagens DN och läser om den i stället. Vakar som en jävla hök över texten, vid minsta lilla tvetydighet eller oklar formulering vrålar jag ut "MEN DET DÄR STÄMMER JU INTE!" så högt jag kan. Slänger till sist undan tidningen och grubblar över vad som kan ha gått snett. I flera månaders tid har vi av grumliga skäl fått två (2) DN av brevbäraren just på söndagar. Kanske har brevbäraren bestämt sig för att nu får det vara slut på allmosorna, det räcker nu, vi har haft vårt lilla roliga. Funderar på om jag ska försöka skada brevbäraren på något sätt, om jag skulle ta och gillra en fälla, men det vore kanske att göra en höna av en fjäder. Funderar vidare på om man på motsatt sätt kan säga "göra en fjäder av en höna" om man ägnar sig åt obefogade underdrifter. Kommer ingenvart. Släpper tankespåret och beslutar mig för att inte låta de jävlarna ta mig, gråt med magen i stället för med ögonen, låt de aldrig se dig blöda. Tänker att det bästa jag kan göra är att försöka efterlikna Majakovskijs reaktion på kvinnan som inte vill ha honom, som jag (i brist på DN) läste i litteraturvetenskapens diktkompendium:

Titta hitåt ett slag,

alla småfuskare

i brott, blodbad

och gudlöshet

— ni skall få se

det fruktansvärdaste av allt:

mitt ansikte

när det är

alldeles oberört

och kallt!

Arla i urtid fanns ingenting

I dag höll jag i "Kristendomens Jeopardy" med en klass - en sån rungande succé! Barnen skrek och grät av lycka. Tyvärr råkade jag i samband med detta skriva på whiteboardtavlan med en permanent spritpenna. Vad i HELVETE gör permanenta spritpennor bland andra whiteboardpennor, kan man fråga sig om man upprörs av slika ting. Vi mixade inte skarpa skott med lösplugg i lumpen (o fy fan för lumpenreferenser döda mig SNÄLLA).

En whiteboardtavla kostar säkert tolv miljoner kronor eller liknande (alla såna där attiraljer och manicker är alltid förbluffande dyra) och det ville jag ogärna betala, så jag sökte upp skolans reception. Det är något med bemötandet där som får en att alltid känna sig ovälkommen, som om man stör; om man så frågar om vägen till närmsta kopiatorrum stirrar de på en med halvöppen mun och ser ut som om man sagt nånting oregerligt. Men nej, nu är jag lite orättvis - flertalet är hjälpsamma, exempelvis den Urmoder som har befälet där, en robust kvinna med oskönt utseende, skolans själva hjärta och nav, ett slags orakel som man uppsöker med frågor om vad-som-helst som har med skolan att göra. "Jag tappade ett gem förra våren, har du sett det?" kan man fråga, och Urmodern plockar genast fram gemet ur sin ficka. Hon är fantastisk, och hela det samlade lärarkollegiet fasar inför den dag då Urmodern skall gå i pension, för då kommer hela rucklet att ramla ihop över sig själv som en halvfärdig lögn.

Urmodern hjälpte naturligtvis även mig, genom att ge mig en flaska sprit (sån där jättestark som får händerna att hetta) med vilken jag enkelt kunde tvätta bort skadeverkningarna efter mitt dåd. Slutet gott, allting gott. Tog mig en liten hutt ur flaskan när jag var klar också, det är ju fredag.

And a fucked up world it is too

I dag kom en lärare från universitetet och satte betyg på en lektion jag orkestrerat. Det gick bra! Min bästa lektion hittills under denna praktik! Jag började undervisa i stället för att redovisa; jag började leda eleverna i stället för att föra dem; jag gjorde avkall på min patologiska självmedvetenhet - å, denna självmedvetenhet! - och såg eleverna i stället för att spegla mina högskolepoäng i deras ögon. Och så vidare.

Universitetsläraren gav mig gott beröm, och sade bland annat att kopplingen jag gjort mellan arvssynden och Jesu sinnelagsetik var ett slags hallelujah moment för henne, ja det ställde rentav hela den kristna teologin i ny dager. Föga anade hon att det där var plankat direkt ur gymnasietreornas lärobok.

Duka din veranda till fest för en långväga gäst

Maria Sveland skriver välfunnet i dagens DN om oroväckande högermoln på mänsklighetens himmel, vilket blir en behövlig pendang till Bengt Ohlssons attack mot kulturvänstern i samma blaska. Snyggt! Bravo! Hon sätter fingret på något som många känner (att döma av alla ryggdunkningar hon fått från min vänsterorienterade vännerlista på facebook) och visst är det alarmerande när politisk korrekthet blir jämställt med floskler, precis som det är problematiskt - och här börjar kritiken - att klumpa ihop Karl Ove Knausgård med Anders Behring Breivik som Sveland gör mot slutet av sin text. Motsatsen till vänstern är inte med nödvändighet en högerextremist som skjuter ihjäl oskyldiga människor. Dessutom har jag ju en konstsyn (http://www.kryddhyllan.blogspot.com/2012/02/om-konstens-framtid-ii.html) som inte ålägger litteraturen ett ansvar att tycka och tänka snyggt i alla frågor, ja, med den ambition Knausgård nu haft med sitt verk vore det ju idiotiskt att kräva välfriserade åsikter, när själva idén med romanerna är den kompromisslösa transparensen, öppenheten med allt, också det skamfulla och fula. Plus att Knausgård gjorde upp med breivikgrejen på ett bra sätt i sitt sommarprogram där han också bemötte just den typ av kritik som mot artikelslutet lite slappt trillar ur Svelands ficka. Men vad fan, lyssna inte på mig, jag är ju i princip förälskad i karln! Svelands artikel var hursomhelst bra och befogad och förlänas tre sammanbitet nickande börsharar.

Skämsdöden

The girl with the dragon tattoo hade en fascinerande monolog i slutet när SPOILER Stellan Skarsgård står i begrepp att mörda Daniel Craig. Daniel Craig är och snokar kring Skarsgårds villa och inser väl mer eller mindre att det är Skarsgård som är Mannen Som Hatar Kvinnor, men går trots detta med på att ta en grogg med Skarsgård när denne ertappar Craig på sin tomt och bjuder in på en tätatät. Det uppdagas ganska omgående att Skarsgård är mördaren, men då är det försent för Craig att gitta. Och Skarsgård säger:

"Let me ask you something. Why don't people trust their instincts? They sense something is wrong, someone is walking too close behind them... You knew something was wrong, but you came back into the house. Did I force you, did I drag you? No. All I had to do was offer you a drink. It's hard to believe the fear of offending is more powerful than the fear of pain, but you know what? It is, and they always come willingly."

I dag ljöd brandlarmet i Humanisthuset just som vi på litteraturvetenskapen satt och glodde på en inspelning av I väntan på Godot på televisionsapparaten. Ingen rörde sig emellertid ur fläcken - nej, man skruvade på sig lite grann och sneglade sig oroligt omkring men eftersom ingen annan tog initiativet att fly så gjorde man det heller inte själv. Den mänskliga självbevarelsedriften är stor; rädslan för att göra bort sig större. "Vi är beredda att göra väldigt mycket för att undvika att känna skam", påstår Malena, skolad i människan psykologi. Man brinner hellre inne än tar den ensamma rollen som fegisen som bryter konvenansen genom att mana till flykt, för det är ju oftast falsklarm ändå och då blir det ju genant att ha varit den som ställde till med en scen. Man blir hellre flådd av Stellan Skarsgård än är otrevlig och besvärlig genom att tacka nej till en vänskaplig kvällsgrogg. Kanske är detta också en förklaring till att människor, enligt undersökningar i ämnet, är mer rädda för att tala inför folk än för att dö.

Jag vaknade av bruset från maskiner i djup sömn

Som brukligt behöver jag klippa mig och som brukligt drar jag ut på processen in absurdum. Min frisyr är avgjort ful: det är en smutsblond hockeyman, en avsigkommen kotlettfrilla, en coiffure för tonåriga innnebandyspelare. Men det finns någonting med den nyklippta "looken" som jag verkligen avskyr - man ser helt enkelt så jävla nyklippt ut. Jag vurmar för frisyrer som har sin bästa tid bakom sig, frisyrer som tillåtits leva sitt eget liv utanför trendkänslighetens ängsliga provinser, ja kort sagt: jag gillar cowboyfrisyrer, exempelvis av det slag som gestaltas i Jon Favreaus (i allt väsentligt bedrövliga) film Cowboys & Aliens. Senast jag klippte mig fick jag dessutom en Oskar Linnros-frilla utan att jag bad om det och den episoden gör jag ogärna om: http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/06/vi-vet-inte-vart-vi-ska-men-vi-ska.html

Ett snitsigt collage av Cowboys & Aliens urartade nacksvall!

Och Gud var god och människan var ärlig

I går var det, som ni alla känner till, verkligen svinkallt ute och det fanns absolut ingenting som talade för att man över huvud taget skulle lämna lägenheten och synnerligen inte knalla långkalsonglös till Nydala på sena kvällningen för att besöka en välmenande men i ärlighetens namn ganska dussinartad fest. Men när allting talar emot en på det där sättet så kan i alla fall jag bli lite motsträvig och anti,  och så vill jag visa moder Hertha att du bestämmer fan inte över mig din jävla kärring, kom an bara, ge mig allt du har för jag räds icke dina härskartekniker. Så jag gick trotsigt till festen i bitande kyla med min ölkasse i handen och när jag passerade Liljansberget tänkte jag att: hur många gånger har jag inte gjort det här! Gått med en ölkasse i handen till en fest! I kolmörka vinternatten dessutom! Det är ett så pass invant beteende att jag sällan reflekterar över det längre, det har blivit en lika självklar del av mig som min egen näsa eller tändernas placering i munnen. 

Apropå näsor och munnar och sånt: På krogen mötte jag en kvinna som helt saknade anletsdrag. Om man föreställer sig att Gud står vid ett rullande band där människor som skall födas rullar förbi en och en, och Gud ägnar kanske tio till trettio sekunder åt att skänka varje ansikte en viss unicitet - skulpterar en hakspets här och där, höjer några kindben, märker ut ett par smilgropar - så måste Hen ha varit på toaletten när denna kvinna rullade förbi, ty det fanns ingenting i kvinnans ansikte att ta fasta på, ingenting som stack ut, ingenting som över huvud taget syntes. Det var bara ett ansikte, tomt och fritt att projicera vad man ville i. Högst egendomligt.

Det som är boskap i andra är boskap också i dig

I går såg jag The Iron Lady på bio. Vilken gruvlig besvikelse! - jag som trodde det rörde sig om en fristående uppföljare till Iron Man! (jmfr. Stålmannen och hans Superwoman, reds. anm.)

Nej, nu driver jag gäck med Er; jag är förstås fullt på det klara med vad Järnladyn handlar om. Jag är också väl medveten om alla som åratal i förväg bestämt sig för att MERYL STREEP ÄR SÅÅ JÄVLA BRA i huvudrollen innan filmens första trailer ens hade dykt opp. Det finns vissa hollywoodskådisar som erhållit något slags diplomatisk immunitet i resten av världen - Streep, De Niro, Pacino och andra gamla rävar - trots att merparten av dem ägnat sig åt ren och skär dynga de senaste tio-femton åren.

En annan underlig tendens är att man i Hollywood värdesätter imitation framför skådespeleri; en aktörs/aktris kompetens hyllas som mest när de skickligt lyckas efterhärma en verklig förlagas utseende och manér, i stället för att (som i ex.vis Sverige och ja, resten av världen också, antar jag) bedöma ett rollporträtt för dess kraft, närvaro och nyanser, alldeles oaktat kopplingen till en historisk förebild i sinnevärlden.

Nej, i Hollywood imponeras man mest om någon bantar ner sig en massa - för det är ju typ skitjobbigt och kräver karaktärsfasthet och bör således vara synonymt med gott skådespeleri - eller om någon har en bra sminkör (eller sminkös? vad är värst här: om jag skriver 'sminkör' utgår jag från en manlig norm, men om jag skriver 'sminkös' tar jag för givet att alla som jobbar med smink är tjejer!? ibland går det inte att vinna. jag skriver nog sminkör) och är duktig på att förställa rösten och apa efter mimik och rörelsemönster. Ja, "apa efter" - Hollywood värdesätter apor. Bantande apor, helst.

Men vad säger jag! I själva verket älskar jag ju Hollywood, högaktar USA och tillber hamburgare och överflöd. Men nog är det ett märkligt faktum att av de oscar för bästa manliga huvudroll som hittills delats ut under 2000-talet har sex av elva, d.v.s. mer än hälften, tilldelats skådespelare som gjort porträtt av verkliga människor. Kvinnosidan är än värre: där har sju av elva oscarsvinnande rolltolkningar utgått från en reell förlaga. Man kan nästan tycka att man borde sjösätta en Official Imitations Award jämte Academy Awards, så man får alla dessa karbonkopior överstökade på ett effektivt sätt. 

Om Amir Chamdins Cornelis vore en hollywoodfilm kan man ge sig tusan på att drakarna i oscarsjuryn gett Hank von Helvete en oscar för bästa manliga huvudroll så fort de såg hans vreeswijkska svullenhet på filmplanschen, utan att för den delen ta i hänsyn att karln knappt kunde uttala sina repliker.

Om konstens framtid II, eller Att skriva för att beskriva eller förändra världen

I dag uppstod en lucka i mitt praktikschema som gjorde det möjligt för mig att besöka litteraturvetenskapen - ja, som jag ju också läser, för tusan! Vi pratade om modernismen/ postmodernismen och det var la intressant och så, men brände till gjorde det först när jag mot lektionsslutet frågade lärarinnan vad hon spår kommer att följa efter dessa förhärskande konstströmningar - ja alltså, vad kommer egentligen post-postmodernismen att utgöras av? Detta har jag fordom dryftat med en annan av våra lärare, vilket ledde till spralliga diskussioner:
http://kryddhyllan.blogspot.com/2011/10/om-konstens-framtid.html

Lärarinnan chockade då med ett resonemang som på ytnivån nästan kunde tas för en racial slur; hon uttryckte kort sagt sin rädsla för kinesernas framfart och målade opp en dystopi där den kinesiska maktmaskinen kommer att rulla in över den självgoda västvärlden och sätta vår trygghet på spel vad gäller arbetsvillkor och annat. Jag frös ända in i märgen av denna sällsamma spökhistoria, inte minst vid tanken på vad detta undergångsscenario kommer att göra med konsten - postmodernismens avmätta ifrågasättande av alla centrala värden kommer alltså att bli en intellektuell lyx vi inte har råd med, då vi i stället måste stå upp för våra rättigheter mot Kinesdjävulen, vilket får sin preliminära följd i att konsten ånyo politiseras i ett slags subversiv sjuttiotalsanda.

Och fy för den lede: bespara mig vänligen störande politisk konst! Eller ja, det är väl åål-rajt, som i princip allt annat som finns, och postmodernismens agendor är ju rätt trötta. Men personligen har jag så svårt att uppbåda intresse för tendentiös konst med tydliga, ensidiga avsikter. Ibland läser jag i tidningarna att den och den boken är dålig för att den gestaltat, låt säga, en svag kvinna (AAAAH!! HUR-KUNDE-DOM-DOM-JÄVLA-SVINEN) och då fylls jag av lust att klättra ut på taknocken utanför mitt fönster, sätta en megafon mot läpparna och gasta: "HALLÅ! KONST HAR INGET ANSVAR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN OM DEN INTE VILL! VISSA KONSTUTÖVARE VILL BARA BESKRIVA VÄRLDEN SOM DEN TER SIG FÖR DEM OCH DET ÄR SOM DET SKALL"

Och det betyder inte att världen är funtad på ett sådant sätt att alla kvinnor är svaga, men däremot finns det svaga kvinnor i världen, precis som det finns svaga män, och ingen av dessa personlighetstyper bör strykas ur De Giltiga Gestaltningarnas Protokoll för att de på ett eller annat sätt strider mot hur vi tycker att det ska vara. Man kan skriva utopiska eller dystopiska berättelser som strävar efter förändring och det får man göra, men man måste också få skriva någonting annat, och framför allt inte ålägga all konst ett ansvar att gestalta världen som den borde se ut, för den verkliga världen består inte enbart av hjältar och hjältinnor.

Jag ger inte Euripides Medea underkänt för att det är taskigt att döda barn, jag fördömer inte det konstnärliga värdet i Kerstin Ekmans Mordets praktik för att huvudfiguren är pedofil, jag tycker inte att Knausgårds Min kamp är dålig litteratur för att berättarjaget har en föråldrad kvinnosyn. Om vi likställer det opassande med det dåliga så kommer litteraturen att bli fruktansvärt ointressant. Så låt gå för politisk(t korrekt) konst, men det är tamefanken inte konstens givna uppgift att springa politiska ärenden.

Den haltande viljan

När det kommer till läraryrket ligger inte min svaghet i ämneskunnande eller didaktisk kompetens, utan snarare i den haltande förmågan (eller snarast: den haltande viljan) att initiera småprat. Småprat fyller en nödvändig och viktig och hedervärd funktion i sociala sammanhang - jajaja, visst är det så - men det ligger inte för mig, det kommer inte gratis, och jag njuter inte av det. Jag känner mig som en lismare om jag försöker forcera fram nåt slags bonding moment med en elev. Jag är ingen som gör "pistolen"

åt mina elever i korridoren eller slänger upp en inställsam armbåge på deras bänk för att snacka bilar och aktuella hockeyresultat. Jag respekterar mina elever som människor och jag respekterar deras integritet och när jag talar med dem gör jag det med en värme som jag tror är äkta, men jag känner fördenskull inte att vi behöver bli bästa kompisar eller palla äpplen ihop på fritiden.

Kanske ska jag helt enkelt bli Den icke-småpratande-läraren. Jag har haft en sån lärare på universitetet; han var mycket närvarande och lyhörd på alla lektioner men så fort det blev rast drog han sig undan och satt på en stol i ett hörn av rummet i ensam majestät och malde med tungan i gommen. Han framstod väldigt hemlig, det var som om det fanns ett kraftfält av ensamhet omkring honom. Kanske gjorde det oss rentav lite rädda för karln, men det är ju fan att folk ska bli rädda så fort nån inte babblar.

Uncanny Valley

Det är fan fult att det fanns en August Lindberg som var samtida med August Strindberg (Lindberg levde 1846-1916, Strindberg 1849-1912) som också sysslade med kultur, om än som regissör, skådespelare och teaterdirektör. För tänk när Lindbergs pjäser promotades på torg och gator, och man ropade:

"KOM OCH SE AUGUST LINDBERGS NYA PJÄS!!!"

... och tänk hur folk då strömmade till salongerna i tron om att få se något färskt och subversivt alster av August Strindberg, men till sin förtret fick se August Lindberg tröska igenom Goethe för femtielfte gången. Och till råga på allt hette August Lindbergs hustru Augusta Lindberg, vilket skänker ännu en biton av komik till denna förvirrade soppa.